Den nya kriminalvårdslagen som infördes 1 januari i år, skall vara mer human mott brottslingar. De fängslade skall själva kunna påverka mera. Skötsamhet skall belönas och det låter väl bra, en av belöningarna är att visar man sig skötsam och deltar i olika program så kan man fortare få komma till sk. halvvägshus eller få fotboja.
Jag är fortfarande av den uppfattningen att man måste skilja på brott och brott. Följer man media så döms det ut mycket hårdare straff för narkotikabrott än vad det görs vid våldsbrott. Beviskraven är inte heller lika hårda, man friar hellre och ger mildare straff i ett våldsbrott än i ett narkotikabrott.
Ta t.ex bloggaren, Någons mamma någons dotter. Hennes mamma fick 7 års fängelse för 147 gram heroin. Narkotika är aldrig bra, så jag försvarar inte brottet. Men hur stor skada kan man åstadkomma på sig själv eller andra med den mängden?
De människor som köper narkotika, har mer eller mindre gjort ett självval. Det går att få hjälp att komma ur beroendet. Så jag anser inte att man kan se det som att säljaren förorsakar själva skadan eller lidandet.
När det kommer till våldsbrott, oavsett vilket så har offret inget som helst val. De blir utsatta för något grymt och traumatiskt som de kanske får bära med sig hela livet. Men vem bryr sig om dem?
Här anser jag att det inte skall finnas förmildrade omständigheter. Att delta i olika rehabiliteringar borde vara ett krav och inte bygga på frivilligbasis.
Jag anser också att hela förfarandet bör ses över när det gäller stöd till offren. Här tar jag bloggaren Vendettanbettan som exempel. Hon närapå miste sitt liv när hennes fd. anföll henne.
Hon lever i ett trauma som få ens kan föreställa sig, år ut och år in. Som offer fick hon själv fly, helt ensam utan stöd bor hon nu på hemlig ort med kvarskrivning och spärrmarkering. Med allt negativt det innebär då allt skapar problem för henne i form av samhällskontakter etc.
Att hon sitter instängd i sin lägenhet, rädd för att gå ut, rädd för att möta nya människor etc. Rädd varje gång hon skall hälsa på sin pappa som bor kvar i området där mordförsöket hände.
Kort sagt hennes liv är fruktansvärt inskränkt. Hon sitter där hon sitter med sin fotboja på år ut och år in, men ingen i samhället reagerar. Hon får inga terapier eller stöd, ingen följer upp vad som hänt efter mordförsöket, hon får ingen återanpassning till samhället.
När ska offren få slippa sin fotboja, när ska våra politiker och rättsväsendet vakna på den punkten?
Personer som dömts för brott tycker att fotboja är bra. Däremot varierar synen på fotbojan stort hos brottsoffren, skriver Sydsvenskan i en artikel.
Brå har intervjuat ett 40-tal brottsoffer om deras syn på fotboja. En del är positiva eftersom de tror att fotbojan ökar den dömdes möjlighet att återanpassa sig. Andra är mer kritiska och anser att fotboja är ett för lindrigt straff.
Starkast känslor, såväl negativa som positiva, väckte fotbojan hos kvinnor som misshandlats av sina män.
Informationen till brottsoffren måste bli bättre skriver BRÅ i sin rapport.
Med den nya kriminalvårdlagen, så tycks man helt ha glömt bort offren som är de som i praktiken sitter med fotboja jämt och ständigt. Det är bara en skillnad, det finns ingen som övervakar dem!
En dom i ett grovt våldsbrott bör innehålla restriktioner. Eftersom den dömde får återanpassning till samhället, så borde det vara de som tvingas flytta från orten, de som står för samtliga kostnader offret får. Ett skadestånd beräknas för tiden vid brottet och är inget man kan bedöma omfattningen av i längre perspektiv.
Rädda och stöd offren, hjälp dem ifrån deras fotbojor innan fotbojor sätts på den dömda!
Sökord om: rättsväsendet, lagar, kriminalvårdslag, fotboja, samhälle, politik, BRÅ
Läs något intressant
10 Jan-2007 at 19:14
Jag tycker att du rör till det lite för dig. Det är självklart att det finns brottsoffer som farit illa, människor som inte alls har fått den hjälp som de haft anledning att förvänta sig. Men man måste skilja på äpplen och päron. Intensivövervakning (fotboja) är en påföljd som den fängelsedömde själv kan ansöka om. Uppfyller vederbörande de kriterier som är uppsatta så ska hon/han få det.
Att det finns brottsoffer är givet och BRÅ har mycket riktigt föreslagit att dessa ska få rätt att informeras om den dömdes göranden och låtanden under verkställigheten. Det är bra och precis det man kan kräva av rättsamhället.
Den ”frihet” som den dömde har är vägen mellan bostaden och den plats där den dagliga sysselsättningen bedrivs. Om det skulle vara så att den vägen innebär att brottsoffret passeras så kan man lätt ge vederbörande en föreskrift om en annan väg. Är ändå den dömde utanför offrets bostad så är det en avvikelse från den planering man kommit överens om och i det läget kan man omedelbart upphäva beslutet om intensivövervakning och transportera upp personen till häktet i avvaktan anstaltsplacering.
Sedan må det finnas hur många hårt drabbade bloggare som helst men det är viktigt att hålla isär påföljden och brottsoffret på alla sätt än det som BRÅ föreslår, dvs informationsplikt. På sikt kan man nog tänka sig att brottsoffret oxo får en övervakningsenhet hemma precis som brottslingen, kanske t.o.m. en bärbar. Men där är vi inte riktigt än.
10 Jan-2007 at 20:51
Du har helt rätt att jag blandar i hop två olika saker.
En av mina brister att jag inte kan hålla mig till ett ämne.
Samtidigt så var inlägget menat som att (min åsikt)är alla dömda ska inte kunna ansöka till fotboja.
Fotboja är trots begränsningarna ändå en frihet, i form av att man kan vistas med familj och bekanta.
Jag må vara inskränkt i mitt tänkande, men jag har aldrig förstått vitsen med per automatik få straffet förvandlat till villkorligt. Varför skall man då ha en straffskala? I mina ögon är belöningen att man får hamna på ett fängelse med lägre säkerhet och ev. på öppen anstalt.
Att inte information sker till offren vid permis, flytt osv. per automatik är fel,( om man vill ha info ). Det visar på brister i rättsväsendet.
Men som du avsluta ”där är vi inte riktigt än”
Det var väl vad jag ville komma fram till, fokus och förbättringar sker till förmån till de dömda inte till offren.
14 Jan-2007 at 12:14
tycker att synen på fotboja är alldeles snevriden ur ett frihetsperspektiv. allmänheten tycks tro att man i praktiken är fri med boja. fotboja är absolut ett övergrepp, eftersom personen ständigt övervakas och är tvungen att underkasta sig kränkande handlingar såsom övervakade urinprov och alkoholkontroll vilken tid på dygnet som helst. urinproven specifikt är menat som förnedring, eftersom det saknar betydelse om personen redan lämnar urinprov på annat håll, för ex. drogkpntroll och därför saknar annat syfte än att kränka personen. detta uppenbara är inget kriminalvården öppet deklarerar – men om förklaring krävs, finns där ingen. intensivövervakning är ju ett fängelsestraff och har exakt samma nackdelar som ett sådant, förutom att den dömde slipper att vistas på instutition. dessutom har den dömde med boja lika svårt att återanpassas i samhället som en person som vistas på anstalt. så länge man inte gör skillnad på brott, är ett fängelsestraff, oavsett hur det avtjänas, förödande för individen.
14 Jan-2007 at 15:26
Jag kan tyvärr inte som dig anse att fängelse, fotboja eller vad som är ett övergrepp mot personen. Inte heller att det skulle vara kränkande med olika kontroller.
Det ÄR en konsekvens av det brott man begick.
Jag anser att frihetsberövade får mer hjälp till återanpassning eller rättare sagt de får hjälp med utbildning, terapier, lägenhet osv. Vilket få icke kriminella får hjälp med.
Jag vet inte vad du menar med förödande för individen. Förödande är det väl för offren, anser jag. Den dömde har ju gjort ett val, det gjorde inte offret.
9 Jun-2007 at 12:03
Måste vara jobbigt med en stor fotboja på en massa kilon släpande efter en vart man än går.Släpp fångarna loss för nu är det vår.Kanske sommar till och med.
1 Maj-2009 at 11:56
Jag tycker att det är bra med boja. Som skivs tidigare så tycker jag att det är själv klart att brottsoffret skall informeras om förövarens omständigheter förändras i linje med fotboja när förövaren har permission m.m.
Jag instämmer med att förövaren har gjort sitt val det har inte offret. Det är ju inget tvång att ha boja vad jag vet?