Man brukar säga det är tanken som räknas. Men frågan är om Anders Milton, regeringens psykiatrisamordnare tänkt kedjan ut i sitt slutbetänkande.

Anders Milton vill ha en nollvision för psykiatrin som innebär att ingen med psykisk ohälsa ska ta sitt liv eller skada sig själv eller någon annan för att hon eller han avvisats av vården.
Detta låter underbart och ger hopp för många som mår psykiskt dåligt.
Frågan är då, Vem ska avgöra hur dåligt den enskilda mår och hur ska man prioritera?

Samtidigt säger betänkandet
Psykiatrisamordningens målgrupp har varit personer med allvarliga psykiska sjukdomar och psykiskt funktionshinder, samt barn och ungdomar som riskerar att utveckla sådana sjukdomar och funktionshinder.”

Det tar därmed bort hoppet, för alla som inte klassas som allvarligt psykiskt sjuka.
Jag frågar mig är det viktigare att  sätta upp som mål att alla med en allvarlig psykisk sjukdom senast år 2015 ska garanteras en bostad och få stöd i sin vardag.
Än att lägga mer resurser för på att de som idag har lättare till medel depressioner etc. får hjälp och stöd att komma tillbaka till en normal tillvaro?

Det låter så bra och vi får hoppas att det mesta av de kommande årens 500 miljoner som regeringen föreslog i höstbudgeten börjar användas som socialminister Göran Hägglund säger
Men vi ska ha en människovärdig vård som gör att de som söker sig till vården möts av öppna armar och ett välkomnande i stället för att få dörren stängd i ansiktet och kanske i desperation göra något mot sig själv eller andra.

Jag tror liksom inte våra beslutsfattar insett hur illa ställt det är i samhället, var mycket av människors ohälsa ligger och hur dåligt våra instanser samarbetar över lag.

Sökord på Knuff : , , , , ,