Lotta Wiberg, chef för Flyktingenheten vid barn- och ungdomspsykiatrin konstaerar i sin rapport *Från uppgivenhet till skolstart* att 31 av 40 flyktingbarn med diagnosen uppgivenhetssymtom blivit friska efter att de fått uppehållstillstånd.

Man kostaterar att samarbetet mellan barnmedicin, skola, socialtjänst, barn- och vuxenpsykiatri var en viktig faktor för att de apatiska barnen skulle bli bättre men det avgörande har varit själva uppehållstillståndet. Detta har gjort att man kan känna att det finns en framtid.

Många av de apatiska barnen kommer från familjer som redan varit utsatta för trauma, separationer och förluster. Det behövs mer kunskap om de riskfaktorer som finns för uppgivenhetssymtom, för att bättre kunna förebygga det säger Lotta Wiberg.

– Men det är inte skolplikten som driver dem utan en längtan att få en normal vardag, och där är skolan viktig, säger Lotta Wiberg.

Jag gör genast en jämförelse. Människor i kris över huvud taget, arbetslösa, långtidssjuksrivna osv. De hamnar också utanför gemenskap och normalitet ganska omgående och får till slut uppgivenhetssymtom. Men vilka nätverk finns för att hjälpa dem?

Ganska tänkvärt eller ?

Knuff om: , , , ,

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~