Den nya kriminalvårdslagen som infördes 1 januari i år, skall vara mer human mott brottslingar. De fängslade skall själva kunna påverka mera. Skötsamhet skall belönas och det låter väl bra, en av belöningarna är att visar man sig skötsam och deltar i olika program så kan man fortare få komma till sk. halvvägshus eller få fotboja.

Jag är fortfarande av den uppfattningen att man måste skilja på brott och brott. Följer man media så döms det ut mycket hårdare straff för narkotikabrott än vad det görs vid våldsbrott. Beviskraven är inte heller lika hårda, man friar hellre och ger mildare straff i ett våldsbrott än i ett narkotikabrott.

Ta t.ex bloggaren, Någons mamma någons dotter. Hennes mamma fick 7 års fängelse för 147 gram heroin. Narkotika är aldrig bra, så jag försvarar inte brottet. Men hur stor skada kan man åstadkomma på sig själv eller andra med den mängden?
De människor som köper narkotika, har mer eller mindre gjort ett självval. Det går att få hjälp att komma ur beroendet. Så jag anser inte att man kan se det som att säljaren förorsakar själva skadan eller lidandet.

När det kommer till våldsbrott, oavsett vilket så har offret inget som helst val. De blir utsatta för något grymt och traumatiskt som de kanske får bära med sig hela livet. Men vem bryr sig om dem?

Här anser jag att det inte skall finnas förmildrade omständigheter. Att delta i olika rehabiliteringar borde vara ett krav och inte bygga på frivilligbasis.
Jag anser också att hela förfarandet bör ses över när det gäller stöd till offren. Här tar jag bloggaren Vendettanbettan som exempel. Hon närapå miste sitt liv när hennes fd. anföll henne.

Hon lever i ett trauma som få ens kan föreställa sig, år ut och år in. Som offer fick hon själv fly, helt ensam utan stöd bor hon nu på hemlig ort med kvarskrivning och spärrmarkering. Med allt negativt det innebär då allt skapar problem för henne i form av samhällskontakter etc.

Att hon sitter instängd i sin lägenhet, rädd för att gå ut, rädd för att möta nya människor etc. Rädd varje gång hon skall hälsa på sin pappa som bor kvar i området där mordförsöket hände.
Kort sagt hennes liv är fruktansvärt inskränkt. Hon sitter där hon sitter med sin fotboja på år ut och år in, men ingen i samhället reagerar. Hon får inga terapier eller stöd, ingen följer upp vad som hänt efter mordförsöket, hon får ingen återanpassning till samhället.

När ska offren få slippa sin fotboja, när ska våra politiker och rättsväsendet vakna på den punkten?

Personer som dömts för brott tycker att fotboja är bra. Däremot varierar synen på fotbojan stort hos brottsoffren, skriver Sydsvenskan i en artikel.

Brå har intervjuat ett 40-tal brottsoffer om deras syn på fotboja. En del är positiva eftersom de tror att fotbojan ökar den dömdes möjlighet att återanpassa sig. Andra är mer kritiska och anser att fotboja är ett för lindrigt straff.
Starkast känslor, såväl negativa som positiva, väckte fotbojan hos kvinnor som misshandlats av sina män.

Informationen till brottsoffren måste bli bättre skriver BRÅ i sin rapport.

Med den nya kriminalvårdlagen, så tycks man helt ha glömt bort offren som är de som i praktiken sitter med fotboja jämt och ständigt. Det är bara en skillnad, det finns ingen som övervakar dem!

En dom i ett grovt våldsbrott bör innehålla restriktioner. Eftersom den dömde får återanpassning till samhället, så borde det vara de som tvingas flytta från orten, de som står för samtliga kostnader offret får. Ett skadestånd beräknas för tiden vid brottet och är inget man kan bedöma omfattningen av i längre perspektiv.

Rädda och stöd offren, hjälp dem ifrån deras fotbojor innan fotbojor sätts på den dömda!

hurt.png

Sökord om: , , , , , ,

Läs något intressant