Djupa sår som aldrig läker, ärren breder ut sig och skaver mer och mer. När hjärnan inte orkar mer, när själen inte orkar och känslan att rättsväsendet svek. Då blev det kortslutning och Olof idag 23 år, slog ihjäl sin pappa.

Av någon märklig anledning, så känner jag ingen avsky för brottet, jag tycker inte ens det är förskräckligt eller negativt att Olof fick ett lågt straff i förhållande till brottet. Tvärt om min spontana reaktion när jag läser Olofs berättelse i tidningen, var att han borde inte fått något straff alls, han borde ha erbjudits all tänkbar terapi för att komma över sina traumatiska barndomsupplevelser.

Olofs pappa förgrep sig på honom när han var mellan tre och åtta år. Bara tanken på vad han fått uppleva utan att kunna göra något ger rysningar längs ryggraden.

Olof förändrades ju äldre han blev, alla insåg att det var något fel men ingen gick bakom fasaden för att hitta kärnan. Han var tretton år när han vågade säga sanningen, ändå hände inget.
Först 16 år efteråt blev ärendet ett rätssfall, men då fanns ingen teknisk bevisning. Pappan dömdes till tre år i mars förra året men överklagade. Olof kände sig bitter och sviken, hela hans uppväxt har förstörts och tärt på honom. Jag kan faktiskt förstå han frustration och hämnd, att han en dag sökte upp pappan och slog och slog för att få ut sin ilska. Men det ledde till döden.

Jag tror jag skulle känna samma befrielse som Olof, att ta sina 4 års straff och göra något positivt av det, för att sedan änteligen kunna börja leva.

Samhället svek ett barn och varje sviket barn blir en ostabil person i vuxenlivet.

Sökord om: , , , , , ,

Läs något intressant