Idag fick jag mig en tankeställare, det är en konst att skriva intressant och frågan är intressant för vem? Naturligtvis får man förutspå att man åtminstone själv tycker att ämnena är intressanta, annars skulle man väl aldrig besvära sig med att skriva dem.
Men har det egentligen någon betydelse vad jag tycker är intressant att skriva om, vad jag tycker är värt att debattera eller att dela med mig av, oavsett om det är roligt, sorgligt eller förskräckligt?

Intresset baserar ju av vad andra tycker, det är deras åsikter som räknas. Men även om du eller jag skriver något av intresse, hur stor är chansen att vi faktiskt når ut med det skrivna? Hur stor är sannorlikheten att du ens hittar hit till min blogg? Väldigt minimal skulle jag vilja påstå för jag ligger väldigt långt ner i bloggpyramiden.

Jag skulle ju ljuga om jag påstod att jag skriver för mig själv och det kvittar om någon läser eller kommenterar. Naturligtvis vill man bli läst och få reaktioner på det man skriver, även om man är ordblind och dålig på att stava.
Många som snubblar förbi bloggar, ratar dem direkt om man inte kan skriva och uttrycka sig efter gängse normer. Men bakom varje blogg finns en människa, som kan ha funktionshinder , livskriser eller andra svårigheter och bara steget att våga skriva något kan vara väl så stort.

Jag har inte tänkt på det förut fast jag bloggat flera år såväl på portaler som i egen regi, att skillnaderna är så stora. Men är det egentligt så mycket skillnad, man kan ta t.ex Msn space, där samlas man i grupperingar i bloggargäng. Jag märkte detta väldigt tydligt när jag började blogga på Aftonbladets portal, där man verkligen får känslan av chattcommunity och där är nog största orsaken att man hela tiden kan se senast skrivit, senast kommenterat bland bloggarna. Det är inget fel i det, men när man inte själv är mycket för ‘chattandet’ utan mer vill ha sakliga inlägg och diskussioner. Då inser man att man är malplacerad.
Jämför man sedan portalernas struktur med t.ex knuff och topplistor, så är det också en slags gruppering, vilka som har varandra som favoriter och vilka som länkas. Det här har blivit väldigt tydligt för mig sedan bloggportalen gjorde om sina funktioner. Numera kommer människors personliga intressen och ämnen de skriver om i skymundan. Allt tycks i första hand handla om att skriva kring media artiklar. Så gör ju även jag, eftersom det ofta är ämnen som berör eller upprör.

Ändå gäller fortfarande, konsten att skriva så pass intressant att man blir läst, en lockande rubrik och en ingress som fångar är nog det viktigaste. Där faller jag direkt på startlinjen och kan jag inte fånga läsare så kan jag inte heller få bloggare att länka mig eller lägga mig som favorit. Med andra ord så är chansen minimal att jag någonsin skall bli annat än en C bloggare.

Men nu tänker jag inte i första hand på mig, att jag borde framhävas. Nej jag tänker på alla intressanta bloggare som faktiskt har något väsentligt att skriva om, livshistorier och öden, som faktiskt i många fall tas upp som ‘dagens scoop’ av media, för att genast falla i glömska. Men bakom varje exempelartikel så finns det kanske hundratals bloggare som lever i situationer det skrivs om. Dessa ämnesbloggare försvinner tyvärr i flödet av alla nyhetsbloggare.

Så varför kom jag då på att skriva om detta inlägg?
– Jo, tanken föddes sedan jag häromdagen genom en länk  från Kulturbloggen, hamnade hos Lotten, som har haft en *bloggläsarvärvsvecka* Hon avslutade idag sin vecka med inlägget Pyttipannabloggare och det var både roligt och tänkvärt.

Sensmoralen av detta inlägg blir alltså. Allt läsvärt kommer inte via nyhetsuppslag, men länkning är A&O för att hitta guldkornen bland bloggare och inlägg. Vad som är intressant nog att skriva hänger inte på en egna värderingar utan på läsarnas 🙂

Andra bloggar om: , , , , , ,