Hur jag än tänker får jag inte till en bra rubrik. Möjligtvis var Lena Asklings ord i Aftonbladet tänkt som ett råd till Mona Sahlin och socialdemokraterna. Men samtidigt ser jag det som ett varnande finger till Alliansen och den skövling de nu sysslar med för att göra alla i arbetsför ålder till arbetare eller rättare sagt skattebetalare istället för bidragstagare.

Men arbete åt alla som har förmåga och vilja att arbeta, anser jag är en så viktigt fråga att den borde vara helt partipolitiskt obunden. Det borde vara en självklarhet, oavsett färgtillhörighet att kämpa för samma mål, nämligen välfärd, trygghet och livskvalitet.

Grunden till det är naturligtvis ett arbete med en inkomst man kan leva på. Men hur gärna man än vill, så kan det omöjligt skapas arbeten åt alla oavsett om det gäller arbetslöshet eller sjukdom.
Det verkar nu som att alliansen inte kan välja vilka man ska prioritera i jakten så istället skärper man till reglerna på alla plan. Till vilken nytta? Kostnaderna kommer i slutänden att lägga sig på kommunernas sociala enhet.

Det är som Lena säger ”förtidspensioneringar, långtidssjukskrivningar och rundgång i Ams-åtgärder och a-kassa fått explodera och ersätta aktiva insatser”
Finns det inte konkreta handlingsplaner och lösningar, så blir människor ofrivilligt en bricka i spelet, något som man knappast kan styra själv.

Vem vill egentligen vara bidragsberoende? vem vill leva på de yttersta marginalerna år ut och år in, när varje oförutsedd händelse, jul, födelsedagar, skolutflykter etc. skapar fullständigt kaos i ekonomin?

Det är lätt att dra alla efter en kant för att påvisa samhällsproblem, men bakom varje siffra i statistiken finns en människa som ingen ser som individ. Det finns ingen vilja eller resurs att hjälpa den enskilda individen, det finns ingen fakta mer än statistiksiffror som påvisar felaktigheter att människorna är för sjuka och lata som inte arbetar.

Vem bryr sig om invandrarkvinnan som knappt kommer utanför dörren och inte ens kan lära sig svenska språket?
Vem bryr sig om den misshandlade kvinnan som lever instängd i skräck och trauman så hon inte fungerar normalt?
Vem bryr sig om 40-50 åringen som blivit permitterad och bara har grundskolan som kompetens?
Vem bryr sig om den söndervärkta människan som under alla år med usel lön, jobbat i sjukvården med tunga lyft?
Vem bryr sig om funktionshindrade som inte kan hävda sig på arbetsmarknaden på samma villkor?

Ja vem bryr sig egentligen om någon av de medmänniskor runt omkring oss som inte har ett arbete av något slag?
Den dag man inser att problematiken ligger på en annan nivå än siffror, den dagen man börjar inte att man inte kan lägga ansvaret på arbetsgivarna att ta till sig alla dessa obekväma utanförskaps människor. Den dagen man förstår att det måste bli en massa samhällskostnader först, för att göra alla dessa människor man vill ha ut i arbetslivet, till lönsamma. DÅ först kan man få till ett friskt samhälle ( tror jag )

Andra bloggar intressant  om: , , , , , , , ,