Den 88-årige bonden började sitt liv som luffarpojke, ändå lyckades han i livet med kommunens ‘hjälp’, kan man tycka, ändå var det också de som fick honom att ta sitt liv.

Ikväll, kl. 20 visar SvT2, en förbluffande levnadshistoria, från fattigpojke till storbonde, kring Eric Sandlin, från fattigpojke till storbonde. Men är historien egentligen så förbluffande?

Jag tycker den snarare visar på ett sant stycke om Sveriges välfärd genom tiderna. Hur Sverige byggts upp av de människor som idag är gamla, men vilken värdighet och livskvalitet har de idag som tack för hjälpen?

Jag ser en röd tråd när jag läser artikeln, Eric började sitt liv som luffarpojke, när han var 5 år gammal vandrade han på vägarna med sin pappa och levde för dagen ” – Vi fick inte äta med drängarna. Vi var lägre, vi.” Till det kan jag idag jämföra alla våra uteliggare, en grupp människor som finns men syns allt för sällan på öppna platser, dessa ignoreras av samhället i stort och lever mest på allmosor av frivillighetsorgaissationers hjälpinsatser.
De drängar som då syftas på kan vi idag, se som alla människor som egentligen är önskvärda i samhället. För att andra rikare skall kunna arbeta, ha fritid och koppla av så behövs dessa hushållnära tjänster och ‘pigor’ som regeringen vill införa.

Bonden Eric, ”gråter när han berättar hur han, åtta år gammal, såldes på auktion till en bonde för tjugo kronor i månaden.
– Kommunen ägde mig, säger han.”

Det är lika men ändå annorlunda idag, kommunen ‘äger’ och styr en väldigt massa människor genom sociala insatser. Inte bara de som av någon anledning tvingas leva med socialbidragsförsörjning, de styr också över människors liv genom t.ex omhändertagande av barn. Barn vars liv kanske blir förstört för all framtid när banden till föräldrarna klipps på ett onormalt sätt. Medan för kommunen så är de inte mer än en akt bland många och de har oftast ingen större kontroll eller uppföljning till en återförening till hemmet.

För Eric, blev livet ändå rätt bra och han fick till slut bli arrendator och bygga upp ett stort jordbruk, men kommunen tackade honom genom att lägga ner gården och instället tänka på turism och inkomster, man byggde en stor golfanläggning på Erics livsverk.
Eric fick ytterligare en chans, kommunen såg nyttan av Erics kunskaper och gav honom en ny gård att bygga upp. I 33 år var hans insatser värda något, under hela sitt liv har han slavat för samhället, byggt upp och drivit en bit av Sverige.

Eric blev som oss alla äldre och han måste väl vara ett typexempel på att man inget är värd om man inte kan producera. Hans liv och insatser värdesattes inte på något sätt av den kommun som hela hans liv ägt honom. En dag kom bara beskedet ..

”– De sa: Nu kan du inte vara kvar. Det ska bli en golfbana.
Hans traktorer och redskap såldes på auktion och ännu en gång gick grävskopor och caterpillar loss på hans livsverk.”

Eric orkade inte mer, två livsverk skapade han, det tredje, sitt eget liv valde han själv att avsluta genom att skjuta sig två gånger, kanske som symbol för de två livsverken men framförallt ”han totalvägrade att bli ett vårdpaket” säger dottern och jag förstår honom. Någon tillit för kommunens ansvar och omsorg lär han inte ha haft i sitt liv.

Hur många andra människor liv och mående har kommunerna på sitt ansvar?

Eric borde hedras och aldrig glömmas !
Eric Sandlin minne

 

Andra bloggar intressant om: , , , , ,